Avelstrategi (RAS) för Långhårig vorsteh

Beskrivning av rasens historiska bakgrund och utveckling

Långhårig Vorsteh anses vara den äldsta av de tre vorstehraserna. På kopparstick och oljemålningar från 1500-talet kan man se långhåriga hundar i olika jaktsituationer, både vid fågeljakt och jakt på högvilt. Dessa hundar var i motsats till dagens långhåriga vorstehhundar relativt små. De hade brun päls, brett huvud och kuperad svans. Under 1600- och 1700-talen utvecklades den till en stor, kraftig hund med långsamt och snävt sök. Jakten med Långhårig Vorsteh var på den tiden mycket lik dagens jakt med spaniel.

Rasen härstammar från de medeltida wachtelhundar, som användes till jakt på fågel. Man anser att franska spaniel, engelska Gordonsetter och Irländsk Setter finns inblandade i den slutliga utformningen av rasen. I några linjer lär även Pointer och en spansk stående fågelhund ha korsats in. Rasens utseende tyder på att dessa förmodanden är riktiga.

Friherre von Zedlitz tog initiativet till en gemensam klubb som fick namnet Verein Deutsch Draathaar. Klubben hade som mål att skapa den mest fullkomliga och mångsidigt användbara brukshunden med strävt hårlag. Alla vägar som kunde leda till målet var tillåtna. Föreningen hade stor framgång men blev skamlöst bemött av den tyska kynologiska världen. Det skulle dröja ända till 1928, alltså 26 år efter dess grundande, innan föreningen blev upptagen i den Tyska kennelklubben.

 

Med kombinationen av goda fältegenskaper och uthållighet, som de engelska hundarna medförde, och arvet från den ursprungliga tyska vorstehn i form av vattenpassion, apporteringsglädje, lugnt eftersök och rovdjursskärpa, ansågs att man fått fram en idealisk jakthund. År 1878 bildades den första avelsföreningen för Långhårig Vorsteh i Berghausen och årets efter anordnades en stor utställning för Långhårig Vorsteh varvid den första rasstandarden sammanställdes i vilken man förbjöd den svartvita färgkombinationen, som förmodligen var ett arv från Gordonsettern. Den minoritet av svartvita valpar som föddes avlivades från början men man kom snart underfund med att de inte var sämre jakthundar och lät dem leva. De skänktes bort och blev så småningom grunden till Grosser Münsterländer, som alltså är en färgvariant av Långhårig Vorsteh.

Beskrivning av nuläget för rasen

Svenska Vorstehklubben ansvarar för avelsverksamheten för Långhårig Vorsteh i Sverige.

Avel och uppfödning skall också ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens grundregler och till hjälp finns de rasspecifika hälsoprogram som utarbetats.
Källhänvisning:
SVK:s rasenkät
SKK statistik gällande utställningar, övr. prov och sjukdomsregistreringar.
SVK statistik gällande jaktprovsresultat

SLUTSATSER, MÅLINRIKTNINGAR, PRIORITERINGAR FÖR FRAMTIDEN

Genetisk variation

Det är av mycket stor vikt att värna om rasens genetiska variation. I dagsläget har rasen en inavelsgrad på 4,4%. Detta är beräknat på kullar födda 1995-2002. Tar vi bort de 4 inavelskullar (18 individer) som i realiteten icke används i vidare avel, ligger aktuell inavelsgrad på 1,6%.

En hög inavelsgrad innebär en dubblering av gener (ökad homozygoti). Dubblering av gener medför att gener förloras. Även gener med negativ inverkan dubbleras. Därför är genetisk variation nödvändig. Därigenom skapas förutsättningar för att bibehålla rasens goda hälsa och funktion och skapar förutsättning för att vidareutveckla dess funktionalitet.

Rasen har hög reproduktionsförmåga mätt i antal valpar per kull, vilket för åren 1998-2002 var 6,2 valpar per kull.

Hanhundsanvändning

Ett viktigt verktyg för att bibehålla den låga inavelsgraden i rasen är att begränsa användandet av varje enskild hanhund. Därför bör en hanhund ej vara far till mer än 5 % av hundarna i sin generation (5 år), eller till mer än 25% av de hundar som registreras/år under sin livstid. Eftersom rasen i dagsläget är numerärt liten, kan detta vara svårt att genomföra i praktiken. Rasklubben skall därför sträva efter att motivera och underlätta för engagerade uppfödare att finna nytt avelsmaterial utanför Sverige.

Målsättning

Målet är att sänka den totala inavelsgraden till under 2,5%.

Börjar inavelsgraden att öka över 2,5% så bör åtgärder sättas in för att sänka nivån.

Bibehålla rasens goda reproduktionsförmåga.

Höftledsdysplasi, HD

Andelen dysplaster födda under åren1997-2001 låg i genomsnitt på 25,0%. Under samma period röntgades i genomsnitt 39,0 % av de registrerade hundarna.

För att minska frekvensen HD krävs att man i avel förutom SKK:s hälsoprogram tar hänsyn till föräldradjurens kullsyskons HD status och även avkommans status. Ju fler djur som röntgas desto säkrare blir urvalet av avelsdjur.

Det medför alltid en osäkerhet gällande avelsdjurens HD-index vid import av avelsmaterial utifrån. Stor svårighet att kontrollera HD-status på kullsyskon och tidigare avkomma, då antalet röntgade individer ofta är mycket lägre än i Sverige. Det är dock av största vikt att den genetiska variationen i rasen bibehålls, varför vi med en numerärt liten ras måste acceptera denna osäkerhet och ökade risk.

Av SKK fastställt hälsoprogram beträffande HD

• Föräldradjuren skall vara höftledsröntgade och ID-märkta annars gäller registreringsförbud för avkommorna (1989-01-01).
• Det är ej förenligt med SKK:s grundregler att i avel använda individ som är behäftad med HD. (1997-01-01)
• Om uppfödare använder HD-belastat avelsdjur åsätts avkomman avelsspärr som ej kan borttagas. (2000-01-01)

Målsättning

Långsiktigt öka andelen röntgade individer till minst 70%. Kortsiktigt under den närmaste 5-årsperioden öka andelen röntgade till minst 50%. Detta är särskilt angeläget då importerat avelsmaterial skall utvärderas. Frekvensen belastade individer bör minska och inte överskrida 15% under den kommande 5-årsperioden.

Övriga sjukdomar

Rasenkäten visade att sjukdomsfrekvensen är låg.

Epilepsi

Defekten förekommer men i låg frekvens.

Målsättning

Förekomsten bevakas och det skall efterstävas att den ej ökar.

Allergier

Förekommer i låg frekvens och kan ha ärftlig bakgrund.

Målsättning

Förekomsten bevakas och det skall efterstävas att den ej ökar.

Artros

Förekommer i låg frekvens och har ärftlig bakgrund

Målsättning

Förekomsten bevakas och belastade djur används inte i avel.

Jaktegenskaper

Rasen har goda jaktegenskaper. I avelsarbetet strävar man efter att ytterligare förbättra dessa jaktegenskaper. Reviering är den egenskap som f.n. prioriteras . Jaktliga egenskaper registreras i samband med jaktprov och utvärderas årligen av rasens avelsråd för att användas som verktyg i avelsverksamheten.

I rasenkäten uppges 80 % av hundarna användas till jakt. Av dessa är det 60% som i första hand används till fågeljakt. De flesta använder hunden även som stötande, apportör och eftersökshund.

När det gäller frågan om problem i vissa jaktmoment anger 84% att de inte har några problem.

Målsättning

Mätt under åren 1998-2002 är antalet hundar som visats på jaktprov 32% av antalet valpregistreringar (91 registrerade hundar, 29 startande på jaktprov).

Målsättningen är att denna siffra skall höjas till 40% under kommande 5-års period.

Rasens medelvärde för reviering åren 1998-2002 är 2,6 och skall ligga över 2,8 år 2012. (Värdet mäts från 1 tom. 4)

Exteriör

Generellt uppfyller hundarna gällande rasstandard. Det finns dock några saker att ge akt på enligt rasklubbens exteriöransvarige.

Dessa är:

• Otillräckliga vinklar fram och bak.
• Alltför "tunna" hundar med otillräcklig massa

Målsättning

När det gäller exteriör finns i dag ej något tillförlitligt sätt att mäta och utvärdera försämring eller förbättring av exteriöra detaljer eller mentalitetens betydelse för prisvalören.

Målsättningen på såväl kort som lång sikt blir därför att genom information till ägare och uppfödare informera om de faktorer vilka är väsentliga för en förbättring av hundarnas exteriör.

Mentalitet

Pipiga eller stressade hundar är ej önskvärt.

Skygga, ej tillgängliga hundar är ej acceptabelt.

SVK:s rasenkät visar att c:a 35% visar "pipighet".

Skygghet, otillgänglighet är inget förekommande problem inom rasen.

Överdriven hanhundsaggressivitet bland hanhundar är ej acceptabelt. SVK:s rasenkät visar att c:a 45% av hanhundarna visar mer eller mindre hanhundsaggressivitet. Man har kunnat påvisa ärftliga kopplingar gällande benägenheten att utveckla hanhundsaggressivitet, varför det är angeläget att ge akt på denna egenskap vid valet av avelsdjur. I dagsläget sker ingen registrering av detta beteende.

Målsättning

SVK genomför idag mentalbeskrivning för att kartlägga hundarnas mentalitet. Detta görs som en fristående test men är ännu ej tillräckligt omfattande. Som komplement behövs ett verktyg för registrering av oönskat beteende i samband med jaktprov vilket klubben skall verka för, klart 2005.