Kontakt

Tidigare publicerade artiklar:

 

Denna artikel skrevs i början av år 2000. Man bör därför ha i åtanke att tillgängligheten till bl a de provresultat, avkommebedömningar mm som omnämns i artikeln till viss del är tillgängliga på Internet idag.

 

 

Det tyska provsystemet

 I takt med att utbytet med kontinenten allt mer fördjupas genom importer och avelsutbyte stöter vi allt oftare på de olika provformer vars vagga främst återfinns i Tyskland. Vad står den mångfald av förkortningar som vi återfinner i valpannonser och importerade hundars stamtavlor för? För att bringa reda i denna härva, och för att belysa skillnaderna mellan provformerna för främst korthårig vorsteh, strävhårig vorsteh och långhårig vorsteh följer här en beskrivning av hur det hela tog sin början, hur de tyska proven bedrivs idag och hur de dokumenteras.

 

Från jaktlig anarki till reglerad jaktlagstiftning

Efter 1848 års revolution var jakträttigheterna i Tyskland strikt förbundna med markägande där inga krav på miniarealer fanns. Som en konsekvens av denna revolution fick nu varje bonde jakträtt och rätt att beskatta viltbeståndet på sin mark, och för detta ändamål behövde han en hund. Han hade inte råd med de dyra engelska pointrar eller settrar som användes av adeln, inte heller kunde han hålla sig med en hundgård med plats för beaglar, rävhundar, hjorthundar, svinhundar, utterhundar osv, alltså en hund för varje jaktbart vilt som råkade passera hans mark. Det innebar att varje gårdshund, oavsett härstamning, fick utföra ”jaktservice”. Detta fick för det första till följd att mycket vilt gick förlorat på grund av skadeskjutning genom ineffektiva jaktvapen och gårdshunden var inte till mycken hjälp här. För det andra blev mycket vilt snabbt decimerat, framför allt de minsta av Europas hjortdjur, rådjuret. Den prominente jaktmästaren vid denna tidpunkt, Diezel, skrev i sin jaktmonografi att rådjuret inte var värd besväret att beskrivas eftersom det oundvikligen var dömt att utrotas innan århundradets slut.

 

Med det allmänna välstånd som rådde i Tyskland efter segern över Frankrike 1872 infann sig ett förnyat intresse för en del av de gamla jakthundsraserna och deras förmåga att spåra och apportera. Emellertid hade dessa hundar nu anpassats till ett liv på landet eller till ett stilla stadsliv, till att vara snäll mot hustru och barn, att vakta gården från intrång och göra sin ägare sällskap på veckoslutsjakterna där en mängd småvilt skulle jagas. Man införde krav på en viss minimiareal jaktmark för jakträtt, och den omdömeslösa slakten på allt vilt reglerades främst genom reglerade jakttider. Jaktetiken började etablera sig och adelns gamla jaktetiska traditioner började tas i bruk.

 

På 1880-talet hade välbärgade jägare etablerat och importerat fina engelska fälthundar, främst settrar och pointrar för att använda dem vid jakt på den riktligt förekommande ungerska rapphönan. Pointerprov, ”Derbies”, var senaste mode och mycket tid och pengar spenderades på att efterapa den engelska lågadeln och deras jakttraditioner – hela vägen ned till kläder, vapen och hundar. En liten patriotisk jägarminoritet följde inte detta mode – de insisterade på att jaga över den gammalmodiga, ofta litet klumpiga tyska fågelhunden som inte ens var en erkänd ras och som var långsam, metodisk och spårade bra, men som på intet sätt kunde jämföras med de engelska fältspecialisterna avseende sök och näsa. Uppfödare som ville kombinera de positiva egenskaperna hos både de tyska och de engelska hundarna korsade de tyska hundarna med pointer och på kort tid kunde de tyska hundarna hävda sig på jaktprov. Men dessa hundar hade inte bara ett stort sök och bra näsa, än mer viktigt var att de bevarade sin förmåga att spåra, apportera, arbeta i vatten och att sky var sig törnen eller rovdjur. Med andra ord – den allsidiga jakthunden var född.

 

De allsidiga jakthundsrasernas utveckling

Man kan säga att den första officiellt erkända fågelhunden var den korthåriga vorstehn. Utifrån denna utvecklade Hegewald (eg. Sigismund Frieherr von Zedlitz und Neukirch) och hans efterföljare den strävhåriga vorstehn som inkluderade korthårig vorsteh, griffon stichelhaar och pudelpointer (ytterligare en korsning mellan engelsk pointer och gammalt tyskt jakthundsmaterial). Vid 1880-talets slut var jakthundsprov för allsidiga hundar vanliga över hela Tyskland och flera klubbar vars enda syfte var att testa den allsidiga fågelhunden för jakt hade bildats. Som komplement bildades också rasklubbar med målet att renodla de nu utvecklade raserna.

 

Redan vid 1800-talets slut hade en viktig grund lagts på vilken hela det tyska jakthundssystemet skulle vila – och gör än i dag – de båda stöttepelarna var en provorganisation och de olika rasklubbarna. Bilder på rashundar från tidigt 1900-tal visar avelshanar och avelstikar som till typ och konstruktion är mycket lika dagens hundar och många av dem skulle lätt ha fått framskjutna placeringar vid dagens utställningar. Inom loppet av 30 år hade uppfödare av mångsidiga jakthundar fullbordat en stor uppgift – att bilda flera nya hundraser och att göra dem homogena och typiska nog för att lätt kunna igenkännas i konstruktion och arbetssätt. Betydelsen av testverksamheten vid framtagandet av dessa hundar kan inte nog betonas. Kanske hade för första gången ett genuint testsystem förverkligats på frivillig väg, utan påverkan av myndigheter och kapital. Drivkraften i detta framgångskoncept var den hängivenhet som några envetna hundägare och jägare uppvisade, och som inte var villiga at ge upp de gamla tyska hundarna och att falla offer för den anglifiering som frodades vid denna tidpunkt. Genom proven blev hundarna bedömda utifrån en gemensam standard. Ett litet antal jägare skapade på detta sätt en framgångsrik kombination av jakt, prov och avel. Jakten var, och är fortfarande, det som utgör tyngdpunkten, och alla rashundar väljs genom sina kvaliteter som jakthundar efter de standardiserade jaktproven.

 

Över alltihopa vilar JGHV

Det tyska provsystemet för mångsidiga jakthundar administreras av två sammanslutningar som kontinuerligt utvecklar och stödjer ett standardiserat provsystem. Den övergripande auktoriteten för provverksamheten är Jagdgebrauchshundverband (JGHV) som är paraplyorganisation för alla jakthundsrelaterade klubbar i Tyskland. Inom JGHV ligger rasklubbarna, t ex Deutsch Kurzhaar Verband (DKV) och Verein Deutsch Drahthaar (VDD), som värnar om hundar inom respektive ras, och provklubbarna (JGV) som främjar provverksamheten inom alla raser. Dock representerar JGHV hela jakthundsväsendet gentemot myndigheter och andra organisationer som t ex den tyska Kenneklubben.

Eftersom den har en tämligen mäktig position har den lyckats motverka utvecklingen mot ”showlinjer” av jakthundsraserna. Alla jakthundar i Tyskland uppföds fortfarande som jakthundar och endast enstaka raser hamnar i händerna på icke-jägare.

 

Trappstegsmodell med tre svårighetsgrader

Provsystemet är indelat i tre nivåer. Första nivån omfattar hundar i åldern 8-16 månader där dessa testas uteslutande utifrån sina naturliga anlag. Testet innebär att man bedömer hundens sök, näsa, ståndanlag, arbetsförmåga och samarbetsvilja. Brister i kroppskonstitutionen och genetiska defekter (t ex ögonproblem, bettfel) som ligger hunden till last i jakten noteras. Av respekt till den ödmjuka starten som ”andra sorteringens pointer” kallas unghundsprovet Derby av den tyska korthårsklubben och detta prov ligger kanske fortfarande närmast det gamla rapphönstestet, även om hundarna inte testas i parsläpp längre. Deutsch Kurzhaar Verband är den enda klubben inom JGHV som har sina egna test. Alla andra rasklubbar har antagit Verbandsjugendprüfung (VJP) som sitt unghundsprov och detta omfattar oftast ytterligare ett testmoment – möjlighet för unghunden att förfölja en hare som tecken på dess förmåga att spåra och hitta skadeskjutet vilt.

 

När hunden är 12-20 månader gammal startar den vanligen i den andra nivån i testsystemet, Verbandsherbstzuchtprüfung (HZP). Än en gång har korthårsklubben ett något annorlunda test som uppkallats efter en av sina tidigaste supporters, prinsen av Solms. Solms, som testet oftast kallas, är endast formellt annorlunda till sin form än HZP. Det innehåller dock aldrig ett harspår medan HZP kan arrangeras med eller utan harspår.

 

Vid bedömningen i HZP läggs vikt vid såväl naturliga anlag som träningsgrad, och hunden förväntas ha basträningen i fältmomenten bakom sig. Viktiga tillägg till momenten i VJP är här spårandet av en vingklippt and i vatten och en blindapport av en död and. Därutöver tillkommer släp med fågelvilt och hårvilt där apporteringsförmågan bedöms. HZP kräver inte en hund som är lugn i flog och skott, däremot krävs mer rutin i viltkontakten. Både VJP och HZP bedöms enligt ett 12-poängssystem medan alla korthårstest fortfarande är indelade i 4-poängssytem. Ett 12-poängssytem tillåter förstås en finare gradering av utförandet i de enskilda momenten.

 

VGP – det verkliga kraftprovet

Normalt avslutar unghunden sin första säsong efter att ha testats i HZP. Under sin andra säsong testas många hundar i Verbands-gebrauchsprüfung (VGP), det verkliga elddopet för den allsidiga hunden. VGP är ett test för den rutinerade jakthunden som klarar av att jaga i fält, skog och vatten och som kan användas dagligen av den seriöse jägaren. VGP är ett prestationstest och fastän det fortfarande innehåller rester av det tidigare anlagstestet baseras det huvudsakligen på lydnads- och träningsmoment. Provreglerna för VGP (Ordnung für Verbandsgebrauchsprüfungen – VGPO) anger att ”en hund som har lyckats vid ett sådant prov, förutsatt att den är korrekt förd och har tillräcklig träning, måste i praktiken kunna utföra den mångsidiga hundens uppgifter under jakt.”

 

Syftet med VGP är att dokumentera hundens användbarhet vid allsidig jakt och att stimulera till korrekt förande och dressyr av den allsidiga jakthunden.

 

VGP anger vidare att en hund som har erhållit priserna I, II eller III vid ett VGP och därefter blir registrerade i den tyska stamboken (Deutsches Gebrauchshunde Stammbuch, DGStB) måste klara av alla krav vid praktisk jakt i alla moment. Detta kräver att särskild vikt måste läggas inte bara på det individuella utförandet, utan också på utvärderingen av grundträning i lydnad och jaktlig erfarenhet hos hunden. VGP kan nästan betraktas som ett mästarbrev för jakthundar. Provet ska bedöma om jakthunden har blivit fullständigt tränad i alla praktiska uppgifter som kan förekomma under jakt. I motsats till anlagstesten VJP och HZP testas vid VGP uteslutande hundens utförande i individuella moment. Detta motsäger inte det faktum att VGP har betydelse även för aveln och att registreringen i DGStB är ett av våra viktigaste hjälpmedel i att fatta beslut i avelsfrågor. En hund som har blivit utvärderad vid ett VGP måste vara så färdig att en god jägare som är van att föra och träna jakthundar kan jaga på ett jägarmässigt sätt med en sådan, även om han jagar med hunden under dess första fältsäsong. För att upprätthålla VGPs 100 år gamla tradition används ännu 4-poängsskalan. VGP är ett JGHV-test och inga motsvarigheter finns inom andra rasklubbar, inte heller i den tyska korthårsklubben.

 

Förutom VGP finns det flera andra test och olika intyg som en hund kan erövra. Till exempel kan en hund som uppvisat utomordentlig lydnad på hare vid ett test och även har dokumenterats ha mycket god spårförmåga på hare vid samma test tilldelas Armbruster Halt (AH), uppkallat efter amerikanen Len Armbruster, som bodde i Tyskland under många år.

En hund som apporterar en skadad hare eller räv under ett 300 m spår under naturliga (dvs jaktliga) omständigheter kan tilldelas Verlorenbringernachweis (Vbr). Likaså finns det ett spårtest, Verbandsschweissprüfung (VSwP), för spårarbete i lina på artificella blodspår som är 20 resp 40 timmar gamla. Godkänt skärpetest, Härtenachweis (HN) tilldelas hundar som har uppvisat det nödvändiga mod som krävs att ”expediera” predatorer under autentiska jaktliga förhållanden, medan ett Bringtreueprüfung (Btr) testar hundens förmåga att apportera ett kallt, mindre aptitligt vilt (räv) som tillfälligt har hittats i skogen. Om en hund visar sig jaga vilt under skall får den intyget Lautjagernachweis (LN) vilket är viktigt för att kunna identifiera de hundar som är särskilt lämpade för kvalificerade spårarbeten på högvilt i skogsterräng.

 

Slutgligen finns det specifika rastest som tjänar som speciella rasurvalstest (Zuchtausleseprüfung). Till exempel arrangerar Verein Deutsch Drahthaar Hegewaldtestet som är ett HZP med harspår för hundar som har klarat kraven som avelshund avseende prestation och konstruktion. Redan att bli antagen till Hegewald är en bedrift i sig för en unghund, eftersom den inte bara ska ha uppnått höga poäng på VJP utan också måste vara HD-fri, ha passerat HN-test och bedömts i päls- och kroppskonstruktion (Form und Haar).

 

Ett liknande test för långhårig vorsteh finns vilket kallas Schorlemer medan tyska korthårsklubben anordnar Internationale Kurzhaarprüfung (IKP). Korthårsklubben går emellertid ännu ett steg längre genom att anordna Dr Kleemann Zuchtausleseprüfung som den högsta utmärkelsen för en korthårig vorsteh. Uppkallat efter den berömde Dr Kleemann, som influerade rasfilosofin inom korthårig vorsteh i många år. Kleemann är öppet för hundar som har klarat Derby, Solms och VGP med ett 1:a pris, har klarat ett 20 eller 40 timmar gammalt blodspår eller Vbr, och som liksom strävhåren har utvärderats vid en exteriörbedömning och kvalificerat sig för avel. IKP och Kleemann alternerar och arrangeras alltså bara vartannat år.

 

Testresultaten

Detta genomtänkta testsystem skulle vara utan värde för uppfödare om resultaten inte vore lättillgängliga. Alla test avhållna i JGHVs regi eller dess medlemsklubbar inrapporteras till JGHV som upprätthåller ett speciellt centralt register för detta – Stammbuchamt. Detta kontor inhyser en av de två heltidsanställda tjänsterna inom JGHV (den andra är JGHVs sekreterare). Den nuvarande centrala registratorn, Herr Wolfgang Wischmeyer, är en av de mest framstående hundmännen i Tyskland med en lång meritförteckning som förare och uppfödare av korthårig vorsteh (innehavare av den välkända kennel Rothenuffeln). Herr Wischmeyer, är med viss administrativ hjälp, ansvarig för utvärdering och arkivering av alla JGHV-sanktionerade jakthundstest (som inkluderar alla typer av test, apporteringstest, blodspårstest osv). Dessa provdata utarbetas årligen från databaser och publiceras i en bok som omfattar flera hundra sidor och som kallas Deutsche Gebrauchshunde Stammbuch (DGStB) som nästan kan betraktas som en hundarnas ”Hall of Fame”. Stamboken har nu publicerats årligen i nästan 100 år. Den innehåller flera sektioner, för varje testnivå och för olika raser. I sektion 1 återfinns alla hundar som har genomgått det tyska testsystemets flaggskep – VGP. Efter ett framgångsrikt genomförande av VGP och införande i stamboken får en hund ett speciellt nummer – DGStB-nummer – som är ett löpnummer för alla VGP-hundar i Tyskland sedan testet började hållas. Inom loppet av nästan 100 år har bara 45 000 hundar klarat VGP med framgång – alltså färre än 450 hundar av alla raser per år! Med tanke på att den totala registreringssiffran för de fem största raserna uppgår till ca 6 000 per år är det uppenbart att bara en liten andel hundar uppnår VGP-nivån.

 

Med hjälp av denna stambok kan vem som helst hitta testresultaten på vilken hund som helst som startat inom ramen för det tyska testsystemet under ett år. Dessutom ger stamboken en statistisk överblick över de olika raserna vid olika test, vilken ofta möjliggör intressanta jämförelser mellan olika raser.

 

Utöver stamboken samlar och sammanställer även de olika rasklubbarna sina olika databaser avseende testresultat för varje enskild hund. Dessa resultat publiceras årligen och kallas vanligen Zuchtbuch (rasbok). Till exempel visar rasboken för korthårig vorsteh inte bara resultaten för en enskild hund utan även resultat efter fader och valpkull så att varje potentiell uppfödare snabbt kan få tillgänglig data om en avelshunds avkommor. Detta möjliggör viktiga slutsatser, t ex var man kan hitta bärare av icke önskvärda anlag, och vilka hanhundar som lämnar avkommor med resultat över genomsnittet. Tillgängligheten till testresultat från standardiserade test, bedömda av kapabla och speciellt utbildade JGHV-domare och hållna under JGHVs strikta regler säkerställer att kvaliteten på de tyska jakthundarna förblir hög och fortfarande kan förbättras. Dokumentationen är mycket användbar, men tyvärr är det endast få uppfödare i andra länder som sätter sig in i den. Detta är olyckligt, då kunskaper kan förebygga dyrköpta misstag.

 

Av Stephan G Kohlmann
JGV-domare, viltbiolog

(Publicerat i JGV-USA’S Newsletter March, 2000)

 

Artikeln publicerad i Svensk Vorsteh nr 1, 2000 och nr 2, 2006.

Översättning: Lotta Ivarsson

 

 

 

VON WILLEBRAND TYP II EN BLÖDARSJUKDOM

 

Hos korthårig och strävhårig vorsteh finns en ärftlig sjukdom, som ger sig till känna genom att blodets förmåga till att koagulera och därmed stoppa blödningar är starkt nedsatt. Detta beror på att de sjuka hundarna saknar en viktig faktor i koaguleringsmekanismen, den s k von Willebrand-faktorn.

 

Sjukdomen nedärvs autosomalt recessivt.

Det betyder att om både fadern och modern har den sjuka genen, så kommer vissa av avkomman att födas med von Willebrands sjukdom.

Ca 25%  av valparna i en sådan kull blir sjuka och anlagsbärare

Ca 50 % blir friska, men anlagsbärare

Ca 25 % blir friska utan anlaget

 

Om endast en av föräldrarna är anlagsbärare och den andra föräldern är frisk, så blir ca 50%  anlagsbärare, men ingen avkomma kommer att bli sjuk.

 

En sjuk hund lämnar anlaget för sjukdomen till all sin avkomma, dvs 100%.

 

En hund som inte bär på anlaget kan alltså inte producera en anlagsbärare eller en sjuk hund.

 

Man har lyckats finna genen som styr von Willebrand-faktorn. Man kan därför med ett DNA-test på ett blodprov säga om hunden är anlagsbärare, är sjuk eller frisk utan anlag för von Willebrands sjukdom.

 

Om två hundar med denna test visar sig sakna anlaget och dessa två hundar paras med varandra kan man med bakgrund av ovan nämnda arvsgång frikänna avkomman utan ytterligare DNA-test. Den kända arvsgången och möjligheten till att DNA-testa hundarna betyder att sjukdomen lätt kan stoppas. Vi kan välja mellan två strategier för att få stopp på sjukdomen:

 

 

A

Vi avlar bara på testade och fria hundar.

Här produceras till 100% frisk avkomma.

Överfokusering på ett enda hälsoproblem kan dock ge oss problem med andra anomalier/sjukdomar som lätt kan få växtkraft under en sådan här hård avelsstrategi.

Vi måste också beakta att vi på våra vorstehraser i Sverige har numerärt låga registreringssiffror.

 

B

Vi avlar på en testad fri hund och en anlagsbärare.

I en sådan kombination produceras ingen sjuk hund. Men 50% av avkomman blir anlagsbärare. Om man testar de valpar ur en sådan kombination som ska gå i avel och endast använder friska djur så har man också snabbt fått kontroll på sjukdomen

 

 

 

Utbredningen av sjukdomen i våra raser är okänd. Ytterst få hundar har identifierats som sjuka i von Willebrands sjukdom. Vi vill dock inte att sjukdomen ska få fäste i våra raser och uppmanar därför till att uppfödarna planerar sitt avelsarbete så att inga arvsanlag med negativ verkan ska ha en chans att sprida sig. Det är alltid och utan undantag så att felaktig avelsplanering leder till att skadliga gener sprids i en ras.

Möjligheten med att DNA testa våra hundar ökar möjligheten att snabbt få kontroll över sjukdomen.

 

Problemet måste tas på allvar.  Vi måste dock se problemet med von Willebrand i förhållande till antal anlagsbärare och det har vi inga kunskaper om förrän tillräckligt antal hundar är testade. Vi måste också beakta denna sjukdom i vårt avelsarbete i förhållande till jaktanlag, exteriör, övriga hälsoproblem som t ex hjärtproblem, hudproblem, dövhet, allergier, epilepsi, höftledsdysplasi (HD) m fl.

 

 

SVKs AVELSKOMMITTÉ

 

 

(Artikeln publicerad i Svensk Vorsteh, nr 2, 2007)